Ja man skulle ju kunna tro det. Att den där tröttheten skulle släppa så fort man stiger ut i flera minusgrader. Men inte. Dagarna här gör slut på mitt huvud så till den grad att jag börjat lägga mig tio om kvällarna. Efter att ha kommit hem halv sju. Ni kan räkna på hur mycket tid för fritid som får plats däremellan.

Dagen har bestått av småfix och en större intervju med en hovslagare. En kvinnlig sådan. Solen sken från en klarblå himmel och tack vare fotografen har jag landat ett mittuppslag och en ettanbild. Tackar ödmjukast för det, och njuter av tanken på att få sluta här med flaggan i topp. Och av doften av häst som sitter kvar i mitt hår.

Har planerat in en timmas övertid ikväll så att jag i lugn och ro imorgon kan ta mig hem innan premiären av Skrivkramp börjar. Mina älskade skådisar sätter upp en pjäs och då ska jag fanimig vara hemma i tid. 

Upplever en betydligt bättre dag idag. Ställde mig på löpbandet efter jobbet igår och tror jag tryckte ut varenda irriterad svettdroppe jag hade i mig. Idag sitter jag med varmt kaffe som kallnar alldeles för fort och avslutar lite smått och gott som jag pysslat med, innan tidningen går i tryck imorgon. Kan inte fatta att jag har drygt en vecka kvar här. Tiden bara flyger iväg. Men lite hemlängtan har jag ju. Söndag 24 återvänder jag nämligen hem i två veckor för praktik på allehanda. Kommer där att få vara med om ett snabbare tempo och annan nyhetsvärdering, vilket känns spännande.

Helgens sista dag avslutades med ett brak. Bokstavligt talat. Det som blev sista droppen i min redan överfulla bägare var när jag slog sönder min favorittallrik efter middagen. Det var ungefär där det tog det hus i helvetet. Efter att ha tömt mitt ordförråd på diverse svordomar och könsord försökte jag trösta mig med choklad. Gick ej. Lade mig nio och såg fram emot en ny vecka och en ny dag.

Vaknar imorse. Förbannad. Kliver ut i tolv friska myggfria minusgrader, och som ni redan gissat piggade det knappast upp mig. Kommer till jobbet och ska ta bussen till stan för att fotografera en politiker. Bussen är SEN. Vad gör jag? Jag ställer mig och skäller ut chauffören. Där och då insåg jag att något inte står rätt till. 

SÅ. Nu har jag köpt godis och en cola light och jag hoppas innerligt någonstans att detta ska hjälpa mot vafan det nu är som invaderat min kropp med denna ondska. Vi får se framåt dagen. Håll era tummar. 

Vilken fruktansvärt vidrig dag jag har haft idag. Har fått så otroligt mycket gjort och ändå har humöret legat på botten. Spelar ingen roll vad jag gjort. Allt började med ett trasigt guldhalsband imorse. Och slutade med en trasig favorittallrik. Ni vet när man, oavsett vad man gör, är så jävla sur att man bara vill krypa ur sitt eget skinn. Så kass har jag känt mig idag.

Funderar på att lägga mig nu. Klockan åtta en söndagkväll. Men undrar om man 22 åring kommer undan lagligt med det. Vill bara ha morgondagen här NU så att denna dag kan hamna i historiafacket. Fyfan.

Förstå frustrationen när man på en lördagmorgon vaknar exakt samma tid som då man ska upp på dagarna. Denna gången fullt pigg. Vet kroppen om att den inte ska jobba idag? Och slappnar därför av? Frågorna är många halv nio en helgmorgon. Jag sitter för tillfället med en tekopp i handen och planerar dagen. En ledig dag är sällan utan planer. Närmast på agendan står att föra loggbok över veckan. Efter det ska det handlas, sjungas med en pianokille och efter det löpträning. Ett tempo som känns helt lagom denna -14 kalla dagen.

Så man hinner inte mer än att komma hem så är man på dåligt humör. Trots att solen målar himlen när den är påväg ner så är jag sur. Får i mig mat och går sedan och lägger mig. Vaknar tio över åtta och inser att jag sovit i en och en halv timme. Det var det värt. Av någon anledning så är jag helt slut denna vecka. Mer arbete och ansvar kanske, vem vet. Nu har jag druckit två öl och tankat energi med mina fina vänner och inser hur mycket sängen lockar. Imorgon står sång och träning på schemat. Man uppskattar aldrig fritid så mycket som när man knappt har någon.

Som rubriken lyder så har jag en fullspäckad dag framför mig. Närmast kommer jag sitta hela förmiddagen med texter att skriva från en presskonferens igår. Efter klockan tolv drar jag ut till Hammarö för en större intervju med ett företag. Nånstans däremellan ska man hinna äta och gå på toa också. Trots dessa intensiva dagar är det ju detta jag vill göra. För frukten som skördas när tryckeriet spottat ur sig dina artiklar är värd allt slit. Får man dessutom en klapp på axeln för ett väl utfört jobb är hela veckan räddad. 

Förkylningen som jag trodde jag kände av igår drog sig tillbaka nån gång inatt. Så det känns skönt. Att slippa bli sjuk på en fredag. Ikväll blir det en lugn hemmakväll med de finaste, och så har jag ju faktiskt en ny Elle interiör som väntar på mig hemma. Helg, du är varmt välkommen.

Sitter här, en helt vanlig dag på jobbet men med helt nya tankar. Från ingenstans kom jag att tänka på min blogg som jag sedan länge försummat så. Och tänkte att ja, man kanske ska ge kuriosaskrivandet en andra chans. Jag läser gamla inlägg sen jag var här sist. Och jag inser hur långt jag kommit. Den hjärtekrossade vilsna tjejen som skrev här då har bytts ut mot en ung kvinna som gör precis det hon ska göra. Skriva. Den här gången skriver hon 70 mil hemifrån, nånstans i de värmländska skogarna. Men förhoppningsvis blir inte texterna sämre för det. 

Vi börjar såhär. Så får vi se vad jag kan fylla inläggen med framöver. Tjing Tjing.