Har idag jobbat helt ensam på jobbet, för första gången. Någon hade ont i magen de första timmarna, men sedan gav det med sig. Hade fint sällskap av vänner några timmar. Imorgon blir det inget jobb, utan spontantripp till Birsta. Älskade Birsta, gud så jag gillar det stället. Har ingen plan över vad som ska inhandlas men jag kan försäkra er om att det ilandspriblemet snabbt kommer att lösa sig. 

Bloggandet har fått stått vid sidan om scenen ett tag, och tålamodigt väntat ut livet som istället har fått ta sån stor plats. Med all rätt. Pluggandet är över, och nu är det bara att invänta tills de öppnar för ansökan till Miun. För jag tänker söka journalistik till hösten, hur små än oddsen är att jag kommer in. Samtidigt har jag fått ett nytt jobb, som jag redan efter två dagar känner är helt rätt. Det är skönt det där, när det träffar rätt. Så jag får se vad det utvecklas till. Just nu planerar jag framtiden med en blyertspenna, för det är snabba vändningar. Det som känns helt rätt ena dagen, ter sig absurt fel nästa. Nu tar jag dagen som den kommer.

En kvinna berättade förra året för mig att 2012 skulle bli förändringens år. Och jag känner det ut i fingerspetsarna, att det här är året jag har väntat på. Efter att ha genomlevt diverse krasher de senaste åren, är det nu min tid att leva för mig. På riktigt, utan baktankar som bottnar i vad som är bäst för någon annan. Redan nu sker förändringar som är till det bättre, som ger mig sånna lyckorus att jag tror att världen ligger för mina fötter. Lika snabbt dalar jag, fort, hårt, ner till en betonglagd botten. Och det smäller, högt. Där ligger jag, i ett kolsvart mörker av känslor som inte hör till min nyss så lyckliga tillvaro. De kryper på när jag minst anar det, när jag inbillat mig för länge att jag mår bra. Helt bra. För helt bra är det inte. Och det kommer aldrig att bli komplett bra. För det är nu vägarna kommer att skiljas åt, och det är nu jag tar steget fullt ut från dig. Och går min väg ifrån dig, såsom du gick din väg ifrån mig. 

Andningen har inte varit densamma sen du gick. Inte heller har hjärtat slagit som det brukar. Det gör ont i hela kroppen när jag saknar dig som mest, och vissa stunder känns det som att det inte kommer att gå. Men det går. Jag är fortfarande vid liv, men jag vet inte hur levande jag är. Men det går. Det går. 

Ännu en sen natt har anlänt, och mina planer är att om en stund släcka ner och sova. Jag kommer på mig själv då och då att känna en lättnad, en lättnad som jag tagit för givet den senaste tiden. Innan jag släppte dig, tanken på oss, helt, så var varje dag som inte gjorde ont en glädjens dag. En dag då man tänkte på annat, gjorde annat, och det faktiskt kändes kul. Skönt. Befriande. Nuförtiden kan jag känna samma känslor med större lätthet. Inte som ljusa moln på den mörkaste himmel, utan som solglimtar som visar sig lite varje dag. Tiden med dig fick mig att inse allt som jag inte ville ha. Allt som jag inte ville vara. Och jag vägrar att göra om samma misstag igen. Det som förr hade fått stå mall för hur jag ville att den person jag skulle träffa skulle vara, får nu agera skräckexempel på hur jag aldrig mer hädanefter tänker låta mig behandlas. Det finns inget dåligt som inte för nåt gott med sig, trots allt.