Direktlänk till inlägg 21 oktober 2010
Det är liksom aldrig meningen att det ska vara helt bra. Har förstått det nu. Är det toppen med pojkvännen, så är det skit med vännerna. Om det är toppen där, ja då har man ont nånstans hela tiden. Har man inte det, ja då går det åt helvete i skolan. Allt kan aldrig klaffa. Och jag förstår inte varför. Är det för att inte ta det man har för givet? Att man hela tiden ska titta sig över axeln och invänta nästa slag. För det kommer. För allt kan aldrig klaffa.
Jag är så trött på att antingen jag eller de jag älskar ska må dåligt. Ligger inte en med buksmärtor och grinar så ligger en annan hemma med ett brustet hjärta. Och jag.. ja hur mår jag. Hur har jag mått i ett halvår snart? Vrakens vrak. Ja det som inte dödar gör en starkare.. isåfall är jag nog världens starkaste tjej.
Och då pratar jag inte om hantlarnas vikter. Under några veckor har jag haft en sån extrem hemma och mamma-längtan att jag börjat undra vad jag gör här nere egentligen. Att vara ifrån sin andra hälft och bara ses några gånger om året efter att ha bot...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 | 6 |
7 |
8 | 9 | 10 | |||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 | 17 |
|||
18 |
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | |||
25 | 26 | 27 |
28 | 29 |
30 | 31 | |||
|