Är helt slut. Fryser ständigt, mår illa och sover mycket. Förutom det så tänker jag mer än vanligt, och snart orkar jag inte mer. Snart slutar jag tänka, och börjar bara leva istället för att känna efter så mycket. Överanalyserande mår ingen bra av. Och det tar knäcken på mig.

Är iallafall ledig nu fram tills tisdag, så imorn blir det ut och springa igen om halsen tillåter. Och helgen.. ja popklubb? Vet fortfarande ingenting. Känner bara för att slappa, återhämta mig, dricka cola och somna efter höga sockerkickar av alldeles för mycket godis. Vill ha nån slags trygghet i allt kaos.

Det är liksom aldrig meningen att det ska vara helt bra. Har förstått det nu. Är det toppen med pojkvännen, så är det skit med vännerna. Om det är toppen där, ja då har man ont nånstans hela tiden. Har man inte det, ja då går det åt helvete i skolan. Allt kan aldrig klaffa. Och jag förstår inte varför. Är det för att inte ta det man har för givet? Att man hela tiden ska titta sig över axeln och invänta nästa slag. För det kommer. För allt kan aldrig klaffa.

Jag är så trött på att antingen jag eller de jag älskar ska må dåligt. Ligger inte en med buksmärtor och grinar så ligger en annan hemma med ett brustet hjärta. Och jag.. ja hur mår jag. Hur har jag mått i ett halvår snart? Vrakens vrak. Ja det som inte dödar gör en starkare.. isåfall är jag nog världens starkaste tjej.