Direktlänk till inlägg 21 november 2011
Jag inser alltmer, ju längre tiden går, att jag har gjort fel. Jag gjorde så fel när jag höjde dig till skyarna och satte dig på en piedestal som inte tillhörde dig. Jag har svurit tyst för mig själv att näste som kommer ska uppnå minst hälften av allt du tillförde. Minst. För att det ska vara värt att satsa på. Och därmed komma över dig för alltid.
Jag inser alltmer, ju längre tiden går och ju mer jag mognar, att jag har gjort fel. Du var inte rätt. Bredvid dig satt jag ständigt osäker och otrygg, ständigt på min vakt för vad du skulle säga. Du vet inget om mig, och jag vet inget om dig. Ändå höjde jag dig till skyarna, som en profet som skulle få stå mall till alla nästkommande.
Jag inser alltmer, ju längre tiden går, hur långt jag har kommit. Hur tiden verkligen läker alla sår, och hur ditt beteende tillhör någon jag inte längre känner. Eller trodde jag kände. Hur skönt det känns när beviset på att man mår bättre visar sig utanpå kroppen när folk säger att det lyser om en. Jag inser alltmer, ju längre tiden går, hur bra jag faktiskt mår. Och att det är min tid att vara lycklig nu.
Och då pratar jag inte om hantlarnas vikter. Under några veckor har jag haft en sån extrem hemma och mamma-längtan att jag börjat undra vad jag gör här nere egentligen. Att vara ifrån sin andra hälft och bara ses några gånger om året efter att ha bot...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 | 4 | 5 |
6 |
||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 |
24 | 25 |
26 | 27 | |||
28 | 29 | 30 |
|||||||
|