Jag inser alltmer, ju längre tiden går, att jag har gjort fel. Jag gjorde så fel när jag höjde dig till skyarna och satte dig på en piedestal som inte tillhörde dig. Jag har svurit tyst för mig själv att näste som kommer ska uppnå minst hälften av allt du tillförde. Minst. För att det ska vara värt att satsa på. Och därmed komma över dig för alltid. 

Jag inser alltmer, ju längre tiden går och ju mer jag mognar, att jag har gjort fel. Du var inte rätt. Bredvid dig satt jag ständigt osäker och otrygg, ständigt på min vakt för vad du skulle säga. Du vet inget om mig, och jag vet inget om dig. Ändå höjde jag dig till skyarna, som en profet som skulle få stå mall till alla nästkommande. 

Jag inser alltmer, ju längre tiden går, hur långt jag har kommit. Hur tiden verkligen läker alla sår, och hur ditt beteende tillhör någon jag inte längre känner. Eller trodde jag kände. Hur skönt det känns när beviset på att man mår bättre visar sig utanpå kroppen när folk säger att det lyser om en. Jag inser alltmer, ju längre tiden går, hur bra jag faktiskt mår. Och att det är min tid att vara lycklig nu.

Utan att veta hur, vaknade jag idag med en öm hals och kallsvettig. Förskyld, igen. Hade helst av allt bara velat dra täcket över huvudet, somna om och strunta i dagens måsten. Förutom det så har snön nästan försvunnit ute vilket gör att julhumöret sjunker. Men det är provdag idag, och det är lika bra att få det gjort. Har även fått hem en avi som kommer göra det möjligt att sprätta pengar igen. Lite rättvist ska det vara.