Det är den här tiden på året man ska vara som gladast. Mitt i mörkret lyser snön upp omgivningen och överallt klämtar musik och sånger om hur julen nalkas. Mitt i den här tiden ska det inte få finnas plats för tragik, sjukdomar eller hjärtesorg. Igår fick jag ta del av allt. Man lider nog aldrig så mycket som när man ser de man älskar må dåligt, och det enda man kan göra är att sitta bredvid och på nåt tafatt och ömkligt sätt delge sina sympatier. Jag insåg igår, för första gången på länge faktiskt, hur skört allting är. Ett liv, en relation. Från att ha suttit tillsammans och skålat våra glas i glädje, släpptes en bomb som la ett sorgetäcke över oss alla. Och man vet inte riktigt hur man ska reagera. Det finns inget facit, inga handböcker, för hur man bäst hanterar sorg. Det enda man kan göra är att ge en behövande kram, en hand på ryggen, som säger att det är okej. Okej att bryta ihop, okej att sitta i tystnad med egna tankar och funderingar. Okej att tillåta sig själv att skratta åt kära minnen man hade med personen som inte finns bland oss längre. Alla hade sin egen relation till honom, och det är okej att sörja sin egen.