Efter en natt av nästan enbart juldrömmar har känslan riktigt sprakat igång. Medans datorn spottar ut den ena klassikern efter den andra, håller jag på att klä mig för en liten promenad. Väntar in en mamma som kommer hem om några timmar också, och hon är efterlängtad. För inte bara har jag saknat henne, nu åker nämligen julsakerna fram ikväll. Lovely. Lite mer snö på detta och en mindre rivig hals så hade denna dag fått en guldstjärna i kanten. 

Jag inser alltmer, ju längre tiden går, att jag har gjort fel. Jag gjorde så fel när jag höjde dig till skyarna och satte dig på en piedestal som inte tillhörde dig. Jag har svurit tyst för mig själv att näste som kommer ska uppnå minst hälften av allt du tillförde. Minst. För att det ska vara värt att satsa på. Och därmed komma över dig för alltid. 

Jag inser alltmer, ju längre tiden går och ju mer jag mognar, att jag har gjort fel. Du var inte rätt. Bredvid dig satt jag ständigt osäker och otrygg, ständigt på min vakt för vad du skulle säga. Du vet inget om mig, och jag vet inget om dig. Ändå höjde jag dig till skyarna, som en profet som skulle få stå mall till alla nästkommande. 

Jag inser alltmer, ju längre tiden går, hur långt jag har kommit. Hur tiden verkligen läker alla sår, och hur ditt beteende tillhör någon jag inte längre känner. Eller trodde jag kände. Hur skönt det känns när beviset på att man mår bättre visar sig utanpå kroppen när folk säger att det lyser om en. Jag inser alltmer, ju längre tiden går, hur bra jag faktiskt mår. Och att det är min tid att vara lycklig nu.

Utan att veta hur, vaknade jag idag med en öm hals och kallsvettig. Förskyld, igen. Hade helst av allt bara velat dra täcket över huvudet, somna om och strunta i dagens måsten. Förutom det så har snön nästan försvunnit ute vilket gör att julhumöret sjunker. Men det är provdag idag, och det är lika bra att få det gjort. Har även fått hem en avi som kommer göra det möjligt att sprätta pengar igen. Lite rättvist ska det vara.

Det är den här tiden på året man ska vara som gladast. Mitt i mörkret lyser snön upp omgivningen och överallt klämtar musik och sånger om hur julen nalkas. Mitt i den här tiden ska det inte få finnas plats för tragik, sjukdomar eller hjärtesorg. Igår fick jag ta del av allt. Man lider nog aldrig så mycket som när man ser de man älskar må dåligt, och det enda man kan göra är att sitta bredvid och på nåt tafatt och ömkligt sätt delge sina sympatier. Jag insåg igår, för första gången på länge faktiskt, hur skört allting är. Ett liv, en relation. Från att ha suttit tillsammans och skålat våra glas i glädje, släpptes en bomb som la ett sorgetäcke över oss alla. Och man vet inte riktigt hur man ska reagera. Det finns inget facit, inga handböcker, för hur man bäst hanterar sorg. Det enda man kan göra är att ge en behövande kram, en hand på ryggen, som säger att det är okej. Okej att bryta ihop, okej att sitta i tystnad med egna tankar och funderingar. Okej att tillåta sig själv att skratta åt kära minnen man hade med personen som inte finns bland oss längre. Alla hade sin egen relation till honom, och det är okej att sörja sin egen. 

Med en vit omgivning sitter jag nu med gröt, macka och youghurt, medans Peter Jöback sjunger om hur ljuset i mörkret ska lysa upp allt. Vad lite snö kan göra för humöret, känner mig som en ny människa. Ska snart kila ner på stan och mysa med Karro och sen hem för att färga håret och sen dra ner till bästis ikväll för lite drickande och surr. Det var länge sen jag var såhär lycklig, vilken underbart mysig dag detta kommer bli.

Skriver några rader såhär på kvällen när jag har tid, efter att redan klockan tio imorse varit igång med ännu en träff på banken, hem och äta, gå på föreläsning, handla och hem och äta middag. Nu närmast blir det att färga löshåret och gå lösen med b.u.sen på kroppen. Känner även av en liten förskylning, så mellan allt detta så antingen skjuter eller sjunker kroppstemperaturen. Får kurera mig, är inget fan av att vara sjuk. Alls. 

Är inte direkt uppe med tuppen, men inatt föll jag tillbaka i en ovana där jag somnade kring tre. Inte bra, ska slita ut mig både fysiskt och psykiskt idag så man somnar som ett barn kring sju. Idag måste jag iallafall ner på stan, rättare sagt på konsum och systemet, där hårfärg och alokoholhaltiga drycker kommer att införskaffas. 

Att hamna på andra plats, i andrahand, är ingen vinst. Det är inte ett bevis på att du är näst bäst. Det är ett bevis på att du inte var nog bra, eller viktig nog, att hamna först. På toppen. Bland det som är allra viktigast och betydelsefullt. Det är ett hånflin som ständigt påminner dig om att andra saker faktiskt är viktigare än dig. Och att du faktiskt alltid kommer få nöja dig med att andra saker sätts före dina behov, för du är ju inte viktigast. Och ingen lägger ner tid och energi på en tvåa.. Jag tänker aldrig mer tillåta mig själv att vara någons tvåa. För medans jag är det, missar jag kanske chansen att nånstans bli någons etta.