Imorse var klockan satt på ringning, något som inte hänt sen jag flyttade till Karlstad. Mina arbetsdagar brukar börja tidigast 16 så förstå chocken när alarmet gick av när det fortfarande var halvt mörkt ute. Det var nämligen dags för stormöte med menyprovning på jobbet. Vi gick igenom rutiner, sa hej till nya ansikten och fick smaka av det vi faktiskt serverar dagarna igenom. Efter det skulle det städas lite men när man är många så går det fort. Så där stod vi, tre servitriser och en bartender, och sjöng med till Rihannas Complicated som skrålade ur högtalarna. En vanlig dag på jobbet alltså. Behöver jag säga att jag trivs?

Det blev de slappa byxorna på idag!  

Sitter och drömmer mig bort. Gud så jag drömmer. Om den perfekta lägenheten för mig. Med utvalda möbler och prydnader. Där det doftar jag och ljusen i fönstrena sprider en hemtam lukt.

Natten har präglats av oroliga drömmar, trots trötthet och utmattning. Både fysisk och psykisk. Jag har kastats tillbaka år inatt. Till gamla vänskaper och relationer. Vaknar med ett ryck. Inser vart jag är. Somnar om. Kastas rätt in i famnen på personen som stal mitt hjärta. Vi vandrar, springer, kommer inte fram. Vaknar igen. Inser vart jag är. Vilken dag det är. Det är morgon, i nuet. Dagtid, med jobb och drömmar om en felfri framtid. Nattetid, igenhämtning. Av vad det nu är hjärnan och hjärtat behöver ta igen av. Planerar, funderar, längtar. Denna längtan. Efter en vardag som är min. Som jag skapat och som jag styr över. Det är det jag saknar. Kontrollen. Som har fattats mig alltför länge nu. Men som väntar runt hörnet. Jag känner det.