En kvinna berättade förra året för mig att 2012 skulle bli förändringens år. Och jag känner det ut i fingerspetsarna, att det här är året jag har väntat på. Efter att ha genomlevt diverse krasher de senaste åren, är det nu min tid att leva för mig. På riktigt, utan baktankar som bottnar i vad som är bäst för någon annan. Redan nu sker förändringar som är till det bättre, som ger mig sånna lyckorus att jag tror att världen ligger för mina fötter. Lika snabbt dalar jag, fort, hårt, ner till en betonglagd botten. Och det smäller, högt. Där ligger jag, i ett kolsvart mörker av känslor som inte hör till min nyss så lyckliga tillvaro. De kryper på när jag minst anar det, när jag inbillat mig för länge att jag mår bra. Helt bra. För helt bra är det inte. Och det kommer aldrig att bli komplett bra. För det är nu vägarna kommer att skiljas åt, och det är nu jag tar steget fullt ut från dig. Och går min väg ifrån dig, såsom du gick din väg ifrån mig. 

Andningen har inte varit densamma sen du gick. Inte heller har hjärtat slagit som det brukar. Det gör ont i hela kroppen när jag saknar dig som mest, och vissa stunder känns det som att det inte kommer att gå. Men det går. Jag är fortfarande vid liv, men jag vet inte hur levande jag är. Men det går. Det går.