Jag har sedan länge vetat att lusten till att skriva ofta har suttit i min sinnestämning. Lyckliga dagar när livet ter sig som lättast har jag sällan tid eller lust att sitta här och printa ner det. Tvärtom. Då vill jag suga ur varje minut av lyckan i det verkliga livet, det utanför skärmen. Det är då jag vill uppleva det allra bästa med de människor som har kommit att bli det närmaste jag har. Och skapa minnen som jag kommer minnas för resten av livet.

Och så har vi dagar som dessa. Dagar när jag vaknar upp och tror att senaste dygnet bara har varit ännu en mardröm man ruskar av sig ju mer man piggnar till. Felet är bara att ju piggare jag blir, desto mer inser jag att senaste dygnet faktiskt har skett. Och att det har förstört så mycket. Så mycket.

Som med allt annat kommer jag hämta mig från chocken som ligger som ett dimmoln över mig just nu. För det är nog den känslan som domderar, chocken. Att inte veta var krashen kom ifrån. Att inte ha anat. Att ha varit så fullkomligt inne i en annan människa att du kunde ha satsat allt på att inget kunde falera. Det kunde det. Det har det gjort. Och nu går livet vidare. Precis som det alltid gjort.