Jag sitter här i min stol i rum nummer fjorton. Precis så som jag gjort sen augusti förra året. Den här kvällen gör jag det med vetskapen om att vi slutar på den här skolan om två dagar. Två dagar kvar av året som fullständigt har förändrat mitt liv på så många plan. Jobbmässigt. Personligt. Känslomässigt.

Det här inlägget är en hyllning till alla människor som delat det här året med mig. Det var en snobbig tjej som för första gången satte sin fot i en liten ort i Värmland förra året. Full av fördomar, tankar och funderingar. Någon som lämnat sin norrländska stad för ett nytt liv.

Se på mig nu.

Även om jag flyttar till en lägenhet i samma Värmländska ort, bara meter ifrån mitt elevhem, är det med grav separationsångest jag packar mina kläder och saker i lådor. För det här är ju inte vilken skola som helst. Och definitivt inte som vilket internat som helst. Jag har bott med och mött människor som jag vet att jag kommer vara vän med för resten av livet. Och det om något ger en trygghet i mitt annars så kaosartade tillstånd. Så tack för det. Tack för att ni, precis som jag, valde att söka hit.