Tar en känslomässig och skriftlig paus. Från allt vad FB och blogg heter. För mycket har hänt på för kort tid och nu säger kroppen ifrån. Många bäckar små av missförstånd och gräl har lett till en ocean av bekymmer och förvirring, och jag är less på att inte kunna vara jag längre. Att inte kunna prata utan att tårar bränner bakom ögonlocken. När andra sviker, drar, pratar skit och förstör, är jag den enda i slutändan som kommer finnas där. Jag är det enda jag har.