Det här är ett inlägg till de som trots denna glittrande och mysiga högtid, ändå lever med ett mer eller mindre personligt helvete. Jag märker mer och mer hur duktig jag har blivit på att sluta lägga energi på helt ovesäntliga saker och människor. Att sitta och gnälla över en persons beteende, eller brist på, känns så fruktansvärt fel när man vet att en av ens närmaste sitter inom med så mycket mer. Det här är ett inlägg till de som smäller på ett leende utåt fast det inombords känns som att hjärtat tappar en bit varje minut. Till de, som trots sin svåra sits, ändå finns där för andra. Att peppa och mana, trots att de själva är på en känslomässig bristningsgräns. Det här är till min bästa vän. Som trots allt, är mina stora sten. Som får mig att skratta, drömma, tänka till och må bra, trots att jag aldrig kommer att förstå hur hon riktigt mår. Det här är mitt tack. Jag älskar dig.