Trots att jag har all tid i världen till att blogga, så blir det allt färre inlägg här. Jag skriver när jag får lust helt enkelt, och inatt är en sån natt. För jag sitter här, som många andra kvällar, och märker att jag börjar bli jag igen. Jag känner mig lycklig på ett sätt som man bara kan vara när man kommit på att man är nöjd med livet. Med sig själv och det man gör. Det är ingen hemlighet att sommaren varit skitjobbig rent ut sagt, och jag sitter och försöker verkligen tänka att allt som hände var värt det. Och jag vill gärna tro att allt händer av en anledning, men isåfall så ser jag det bara inte. För det som hände i somras var inte värt det, och jag tappade många på vägen som jag brydde mig om och älskade.

Vägen därifrån har varit fylld av tårar, skuldkänslor, ånger och frustration. Men det är över nu, och jag har lärt mig min läxa. Och jag börjar på allvar tro att jag är någon som ska leva ensam, och inte i par. Ingen känner mig bättre än mig, och jag tror inte jag vågar lämna ut mig själv längre. Det är därför jag mår så bra, för hetsen över att hitta någon att vara lycklig med, är borta.

Det som händer, händer. Men jag är nog som allra gladast när det bara är jag..