Gårdagen spenderades med Rebecka och Crona inne i stan. Vi fikade, blev attackerade av måsarna och gick sen hem till Rebecka och drack te. Jag fick tanka på umgängesdepåerna och känner mig lite helare än dagen innan. När jag kom hem hade Jessika en vän över som visade sig också gilla vin. Så vi tog en favorit i repris och satt ute i värmen till halv tio och bara myste.

Idag kommer äntligen finaste Malin och jag att ses! Som jag saknat denna människa som jag inte träffat sen vi sa hejdå utanför den skola vi delat i ett år. Förutom det så visar sig Karlstad och vädret från den bästa sidan så det kan hända att jag bättrar på brännan idag också!

   Sist jag solade var det på en gräsmatta i Sollefteå!

Igår cyklade jag in till stan härifrån. Helt själv. Och hittade hela vägen in. Strosade runt bland alla semesterfirare och turister i den hettande solen, innan jag åkte och handlade och slutligen åkte hem. När den andra tjejen jag bor med, Jessika, kom hem så fick hon den briljanta idén att vi skulle ta ett glas vin. Eller tre. Så vi satte oss ute i den mysiga trädgården och bara surrade. När regnet började falla förflyttade vi oss in och där blev vi sittande till elva-tiden. Idag står fika i stan på schemat med mina föredetta internathjärtan Rebecka och Crona!

  Foto: Jessica Segerberg

Vecka två nere i Värmland har inletts. Men jag befinner mig inte där jag trodde. Det är nu Karlstad som får kalla sig för min boendestad, och jag klagar inte. Med utsikt mot älven och i gott sällskap mår jag som en prins. Det var det praktiska. Insidan då? Ja den får vänta. Stå åt sidan. Ha tålamod. För allt annat jag måste ta itu med. Men jag trivs. För nu har jag äntligen landat där jag kämpat för att få vara. Sen får resten lösa sig.

Lite över en vecka har gått sen vi tog farväl av varandra. Vi, som levt så tätt ihop under två terminer på Molkoms folkhögskola. Vi, som älskat, gråtit och utvecklats till de personer vi är just idag. Livet fortsätter, visade det sig. Och idag befinner jag mig uppe i mina gamla norrländska trakter. Om några veckor beger jag mig ner mot Värmland igen. Landskapet som tog ett så kraftigt tag om mig att jag efter skoltiden kommer att bli kvar där. Och förhoppningsvis få syssla med det jag älskar mest, nämligen journalistik. Men bara glädjen över att få stanna i den ort som förändrade mitt liv räcker just nu. Vi tar resten senare.

Jag sitter här i min stol i rum nummer fjorton. Precis så som jag gjort sen augusti förra året. Den här kvällen gör jag det med vetskapen om att vi slutar på den här skolan om två dagar. Två dagar kvar av året som fullständigt har förändrat mitt liv på så många plan. Jobbmässigt. Personligt. Känslomässigt.

Det här inlägget är en hyllning till alla människor som delat det här året med mig. Det var en snobbig tjej som för första gången satte sin fot i en liten ort i Värmland förra året. Full av fördomar, tankar och funderingar. Någon som lämnat sin norrländska stad för ett nytt liv.

Se på mig nu.

Även om jag flyttar till en lägenhet i samma Värmländska ort, bara meter ifrån mitt elevhem, är det med grav separationsångest jag packar mina kläder och saker i lådor. För det här är ju inte vilken skola som helst. Och definitivt inte som vilket internat som helst. Jag har bott med och mött människor som jag vet att jag kommer vara vän med för resten av livet. Och det om något ger en trygghet i mitt annars så kaosartade tillstånd. Så tack för det. Tack för att ni, precis som jag, valde att söka hit.

Nu börjar det bli på riktigt, att vi snart ska resa över till Irland och Dublin. Det som förut kändes ångestfyllt börjar nu kännas riktigt bra. Listor skrivs och snart åker resväskan fram för att fyllas med allt innehåll. Men än finns tid kvar för att fixa det sista, och vissa saker är ännu inte huggna i sten. Men det löser sig!

  Glad tjej i klassrummet!

Äntligen börjar solen komma fram alltmer här i Molkom, jag som börjat ge upp hoppet om en vår och sommar. Om en vecka åker vi till Irland, så förberedelserna är många i skolan just nu. Det ger jag som svar till min nyfikna mormor som undrar varför jag inte skriver här oftare!

Idag har vi iallafall suttit och solat en stund, innan vi rev av en premiärmatch på fotbollsplanen här nere. Engegemanget från spelarna var stort, trots våt gräsmatta som orsakade många fall. Nu blir en dusch och därefter pizza till middag!

  Det gör inte direkt ont av att få lite färg på kroppen!

Då var man tillbaka i skolan efter sex veckors praktik på tidningar runt om i Sverige! Det känns ändå bra att vara tillbaka, då vi nu är i full gång med att boka in jobb inför vår Irland-resa om några veckor. Men livet slår också till ibland, och påminner mig om att börja söka jobb så att jag har råd med allt jag vill ha. Det nya livet håller ju på tt forma sig här nere i Värmlansdförstår ni. Men innan det kan börja ska först ett körkort tas! Det är helt enkelt fullt upp med otroligt spännande tider som ligger ahead.