Idag testas tålamodet, förnuftet och det allmänna känslotillståndet. 11 timmars jobb väntar denna dag, dagen då alla lyckliga firar sin kärlek. Även hos oss, visar det sig. I 11 timmar ska perfekt service tillämpas med ett leende som inte får avslöja minsta besvikelse. Besvikelsen som egentligen inte går att dölja. Är det inte ironiskt. Att mitt ibland dessa nykära och glada par, ska en servitris med det trasigaste av hjärta servera dem deras mat och dryck. Som en djävul i förklädnad. Kan inte hjälpa att känna viss skuld.

Jag har sedan länge vetat att lusten till att skriva ofta har suttit i min sinnestämning. Lyckliga dagar när livet ter sig som lättast har jag sällan tid eller lust att sitta här och printa ner det. Tvärtom. Då vill jag suga ur varje minut av lyckan i det verkliga livet, det utanför skärmen. Det är då jag vill uppleva det allra bästa med de människor som har kommit att bli det närmaste jag har. Och skapa minnen som jag kommer minnas för resten av livet.

Och så har vi dagar som dessa. Dagar när jag vaknar upp och tror att senaste dygnet bara har varit ännu en mardröm man ruskar av sig ju mer man piggnar till. Felet är bara att ju piggare jag blir, desto mer inser jag att senaste dygnet faktiskt har skett. Och att det har förstört så mycket. Så mycket.

Som med allt annat kommer jag hämta mig från chocken som ligger som ett dimmoln över mig just nu. För det är nog den känslan som domderar, chocken. Att inte veta var krashen kom ifrån. Att inte ha anat. Att ha varit så fullkomligt inne i en annan människa att du kunde ha satsat allt på att inget kunde falera. Det kunde det. Det har det gjort. Och nu går livet vidare. Precis som det alltid gjort.

Ni vet känslan. Den där känslan som trasar sönder ditt hjärta inifrån och släpper ur all svart smärta som en gång i tiden innehöll ett puderaktigt rosa moln.. Ni vet den känslan. När det känns som att personen som precis lämnat dig tar med sig hela ditt livsupphållande innehåll och slänger det i närmaste soptunna. När du, trots att du ligger i fosterställning och tror att den fysiskt illamående knäckande känslan ska ta död på dig, ändå tror att den som precis gått sin väg var den rätte. Att du aldrig kommer hitta någon som hen igen. Att detta skulle vara den du delade resten av ditt liv med.. Ni vet den. Det kommer aldrig finnas en vidrigare känsla. Känslan av övergivenhet. Total ensamhet och hopplöshet. Och tron över att du aldrig kommer att hitta någon igen.. Du kommer att hitta någon igen. Du kommer att hitta någon igen, för att det inte bara finns en människa för dig i världen. Hen kanske inte kommer le på samma sätt som ditt ex, eller prata med samma dialekt. Hen kanske kommer ha en konstig vana eller helt enkelt vara olik dig på alla sätt. Men det gör inget. För nånstans, mitt uppi denna sorg, fanns det ändå någon mening med detta. Någon mening med att ni skulle mötas, leva ihop, och sedan bli lämnad. För du kommer växa i denna sorg. Utvecklas. Hitta kvaliteter och styrkor hos dig själv som du inte visste att du hade.. Ha detta i åtanke nästa gång ni känner såhär. Att även om det känns som om er egen kropp och hjärta kommer ta död på dig, kommer den också bli din räddning. Era hjärtan är starkare än ni tror. Jag önskar bara att någon sagt det till den 16 åriga Alexandra som trodde hon skulle dö av just ett krossat hjärta.

Känner mig helt slut i kroppen efter helgens jobbpass. Inte jobbigare än vanligt, men jag anar att en förkylning är på g. Nu är jag ledig några dagar och ska bara mysa och rå om mig lite. När jag kom hem ikväll gjorde jag mitt favoritkaffe och tog en varm dusch. Myskläderna är på, såklart. Och snart blir det sängen. Känslan av att få sova hur länge jag vill imorn utan måsten som väntar.. oslagbart.

Vilka fullspäckade dagar jag upplevt senaste veckan. I fredags var vi som sagt på mingel, vilket urartade i en fullblodad utekväll. Ett sådär beslut, när man ska jobba ett tolv-timmars pass dagen efter. Men just då kändes det bra. Helgen fortsatte i jobb, och i måndags fick jag min första lediga dag. De brukar mest bestå av att äta och tvätta. Dvs göra allt som jag inte hinner med de dagar jag jobbar. På kvällen intogs det några kalla öl, en helt normal sak att göra för mig som saknar vanliga rutiner. Igår hände det grejer, då jag var på min första lägenhetsvisning i stan. Otroligt pirrigt att gå runt och försöka tänka sig ett liv där. Inget beslut har tagits än. Idag är det dags att trimma burret på huvudet. Det var åtta månader sen sist så nu är det dags!

Fina soliga fredag. Dagen börjar med jobbrelaterande frågor vid datorn innan jag åkte in till stan för lunch. Thaimat äts det inte nog mycket av konstaterade jag i efterhand. Jävlar vad gott det är. Väl hemma sitter jag återigen med jobbsaker innan jag ska svira om och dra på mingel ikväll! En fin vän har skaffat lokal till sitt företag och det ska firas med bubbel. Mycket trevlig fredag!

Eftersom jag la mig innan tolv igårkväll vaknade jag idag vid sjutiden. Kändes så himla skönt att få vakna till en disig morgon med en varm kopp kaffe och filtar runt sig. Hela dagen har jag strosat hemma och ätit lunch med la familia. Efter måltiderna har det, tack vare Helenas alla chokladaskar hon fått i present, blivit lite tradition att dricka te och smaka ur dessa välsmakande presentlådor. Inte mig emot, som ätit så mycket att magen börjar säga ifrån helt till de sorter med för mycket mjölk i. Tyst mage, kurrar jag, och fortsätter spinna som en katt medan jag provar bit efter bit. Ikväll blir det jobb en stund med tjejerna, fint avbrott i vardagsglassandet! 

Mina dagar, utan rutiner, passar mig alldeles utmärkt. Sena nätter med långa sovmornar blandas med tidiga dagar där jag tar igen mig. Helst med en stor kopp kaffe. I gott sällskap.