Efter nästan nio (!) timmars sömn inatt borde jag vakna pigg och utvilad. Vaknar istället av ett illamående som heter duga. Och innan ni hinner dra pararellen till nån bulle i ugnen så dementerar jag det å det bestämdaste. Efter det som visade sig vara några rapar som ville upp så var jag mitt gamla jag igen.

Det är inte det lättaste att jobba på en tidning när solen skiner från en klarblå himmel och påskägg väntar hemma ska ni veta. Men jag gör mitt bästa. Jag får sällskap av kardemummaskorpor ( eller citronskorpor ) och kaffe. Till det serveras buntar av domslut och dygnslistor från polisen som ska kollas upp. Jag har numera utsett mig själv till deras krimreporter. Känn er fria att kalla mig nya Leif GW.

Och på den tredje dagen så kommer hennes arbete på ettan. Ja, med hjälp av en fotograf som mublerade om nästintill hela kyrkan för att få en bra bild vill säga. Och succén fortsätter. Imorgon hamnar påskpyssel på ettan med en massa bilder och min text till. För jag vill gärna tro att min text har någon som helst betydelse i ett arbete som vore totalt värdelöst utan fina bilder. Men låt mig tro detta nu.

  Fantastisk violinist som gav oss en försmak på vad som komma skall under påsk.

Nu är det ganska precis en vecka sedan jag skrev sist. Dagen jag fyllde 22 och firade med att äta kladdkaka, kladdtårta och presenter. Idag ser det annorlunda ut. Jag har åkt upp till Sollefteå och praktiserar nu på Tidningen Ångermanland. Och vilket ställe det här är. Trivs så bra på alla sätt och som pricken över i:et så hamnade mitt arbete på ettan idag. Efter tre dagars arbete. Lyckopiller deluxe.

Idag har åkt ut till Kvickroten och umgåtts med de som arbetar där. Och djuren såklart. Eller vad sägs som att hålla i en treveckors kaninbebis. På jobbtid. Man tror ibland inte att det är sant.

Vilket underbart gäng det är jag bor med. Det ska ner i pränt för det får aldrig glömmas. Min första födelsedag firad hemifrån blev verkligen FIRAD. På morgonen öppnade jag paket från mamma och mormor, som innehöll både pengar och sportset. Här på redaktionen bjöd jag på kladdkaka med glass som uppskattades av alla de sötsugna journalister jag jobbar med. När jag väl kommer hem går jag in i ett nedsläckt kök med tända ljus. På bordet står blommor skickade från Stockholm med fin choklad, en tårta bakad av Rebecca och tre paket. Tårarna bara rann. 

Idag sitter jag vid mitt skrivbord för näst sista gången, då jag imorgon lämnar Karlstad tidningen för norrländska allehanda. Och mamma förstås, som är otroligt saknad efter tre månader. Och jag kan inte låta bli att känna mig oförskämt nöjd just nu. Allt i livet har sin tid. 

Och det var blandade sådana. Jobbmässigt har dagen inte gått något vidare, då folk som tackat ja till intervjuer ändå struntar i att ställa upp. Sånt går vi inte igång på särskilt mycket. Har efter mången möda ändå fått dagens jobb gjort men också pysslat med livet vid sidan om skärmen. Listor ska skrivas, kläder ska tvättas och fika ska köpas. För på onsdag fyller damen 22 år och på söndag beger hon sig hemåt mot norrland. Förutom det ska påskäggsinnehåll inhandlas och räkningarna betalas. Men jag trivs ändå som bäst när jag har 30 saker i luften.

Så var äntligen fredagen här. Och med den kom ett omättligt begär av några glas jäst vuxendricka. Det gula guldet. Det mjödiga.. ja ni fattar. Det ska drickas öl ikväll. 

Jag inledde min morgon idag med att åka till en charkdisk och intervjua en man som gillar lammkött. Köttet då, ej unga kvinnor. Liten specialare vi kör inför påsken ni vet. Han var inte sen med att förstå guldläget i att kunna göra reklam för sig, men Alex slog dövörat till och så blev det inget av med det. Efter några fina bilder på rått kött ( hur kan det nånsin bli bra bilder på rosa köttklumpar ) så åkte jag tillbaka och gjorde klart mitt arbete. 

Härnäst väntar stan en stund för att sedan nege sig hemåt för att knäppa några kalla. Solen skiner, som den gör för det mesta här i Karlstad, och jag är vid allmänt gott mod. Ha en trevlig fredagkväll allesammans.

Ja man skulle ju kunna tro det. Att den där tröttheten skulle släppa så fort man stiger ut i flera minusgrader. Men inte. Dagarna här gör slut på mitt huvud så till den grad att jag börjat lägga mig tio om kvällarna. Efter att ha kommit hem halv sju. Ni kan räkna på hur mycket tid för fritid som får plats däremellan.

Dagen har bestått av småfix och en större intervju med en hovslagare. En kvinnlig sådan. Solen sken från en klarblå himmel och tack vare fotografen har jag landat ett mittuppslag och en ettanbild. Tackar ödmjukast för det, och njuter av tanken på att få sluta här med flaggan i topp. Och av doften av häst som sitter kvar i mitt hår.

Har planerat in en timmas övertid ikväll så att jag i lugn och ro imorgon kan ta mig hem innan premiären av Skrivkramp börjar. Mina älskade skådisar sätter upp en pjäs och då ska jag fanimig vara hemma i tid. 

Upplever en betydligt bättre dag idag. Ställde mig på löpbandet efter jobbet igår och tror jag tryckte ut varenda irriterad svettdroppe jag hade i mig. Idag sitter jag med varmt kaffe som kallnar alldeles för fort och avslutar lite smått och gott som jag pysslat med, innan tidningen går i tryck imorgon. Kan inte fatta att jag har drygt en vecka kvar här. Tiden bara flyger iväg. Men lite hemlängtan har jag ju. Söndag 24 återvänder jag nämligen hem i två veckor för praktik på allehanda. Kommer där att få vara med om ett snabbare tempo och annan nyhetsvärdering, vilket känns spännande.